sweetlemony -

lunchunderhållning i kollektivet

Huvudet känns som trögflytande honung. Föreläsningar hit, och föreläsningar dit! Ibland när man kommer hem på lunchen känner man hur hela kroppen, och framför allt sinnet, bara skriker "NEJ gå inte tillbaka, stanna hemma och råd bot på din ångest!" men nej. Ska snart gå igen, men innan dess får jag kolla lite till.

2013-01-29 @ 12:49:19 Nina Permalink

Kommentarer

Postat av: Acke Bromfalk

Ni vet inte hur bra ni har det, Snorvalpar!
En annan måste stiga upp 05.30 varje morgon,
traska 2,5 mil genom skogen, inga gatlyktor här inte,
man hör hur vargen ylar i den mörka skogen.
Vips hoppar en älg fram och kollar under lugg.
Efter 1 mil får man vada genom älven, som så här års
är ca 1 meter högre än på sommaren, man känner att det är minusgrader
genom de sönderfrätta stövlarna.
Efter älven kommer man fram till ett berg som man måste över,
snön är meterhög, man sliter och till slut är man framme vid
busshållplatsen ungefär 10 minuter efter det att bussen gick,
fan, det är bara att vända hemmåt och ta bilen istället!
Så vad fan har ni att gnälla över.

Svar: Det är mörkt. Mörkret har blivit en del av mig. Det har format mig. En del säger att solen skiner ibland. Det har jag aldrig sett.
En del säger att man blir glad av det. Det har jag aldrig känt.
Tänk dig att växa upp i en håla i marken och att vara tvingad att bajsa i en hink - det är min barndom.

Skogen är min värld. Det är här jag gömmer mig.
Älven är mitt hav. Det är här jag tvättar mig.

Varje morgon kommer en flåsande, rödlätt man springandes genom skogen. Han vadar genom älven och jag hoppas varje gången att han ska halka på den tångbeklädda botten. Han halkar ju fan aldrig.
Han svär. Varje dag. Alltid samma visa.
Efter ett tag kommer han tillbaka, från motsatt håll. Nu ser han arg ut. Anletsdragen är förvridna och han ser plötsligt mycket mer ut som ett troll. Precis som jag.

Nina

2013-01-30 @ 07:12:00

Trackback