(punkt och komma)
Den tomhet som uppstår ibland.
Alla tankar är som borta,
luft.
Blicken är tom, ser ingenting
allt blir bara som ett dis,
luft.
Alla känslor försvinner men upplevs på samma gång,
kaos.
baksidan?
"Jag vet Nina, ditt liv är en öppen bok."
Näeej, så är det inte riktigt. Livet mitt alltså. I såna fall som dagboken i Harry P. En del är dolt, en del visas - ibland. Det är hemligt, ack så hemligt.
Full.
Månen är full. Den avtecknar sig som den perfekta cirkeln mot den mörka avgrunden. Det finns kanske inget vackrare ljus än just det från månen.
Ikväll när den lotsade mig hemåt, från stan och ut mot kanten, försökte jag tänka att den symboliserade hopp. Lite som kakan i slutet på uppdraget, vinstpallen i livet och vattenglaset vid den värsta törsten. Fortsätt gå och allting kommer se lite ljusare ut, mer perfekt - precis som månen.
Vacker, det är den i alla fall.
Moonlight, i dubbel bemärkelse, en helt grå och mörk måndag i oktober.
Förakt, förgöring och förutfattade meningar.
Mannen framför mig på bussen har en begynnande flint. Jag blir lite äcklad, utan någon som helst anledning egentligen. Hans hår är kort och tjockt, men inte alls lika tjock som hans fru är. Hon vaggar fram i mittengång, bort mot toaletten längst bak i bussen. Hon får liksom dra sig fram med hjälp från alla ryggstöd. Det ser tungt ut. Hon ser konstigt gravid ut. Det är säkert en stor, fet godispåse som ligger och jäser där inne. Ruttnar bort inom henne. Kroppen suger åt sig allt den kan, sött, salt, surt, det kommer att förgöra henne. Precis som flinten förgör mannen tänker jag när han för tredje gången stryker sig över huvudet och stannar med handen precis över den kala fläcken. Stackarna.
De luktar säkert illa också.
Dagens citat
Jaa, det låter ju jobbigt. Dagens ungdom..
varför ska det vara så svårt?
fredag
det betyder te, rostat och blädder framför Nyhetsmorgon.
Onsdag
Vinkar hejdå till den bästa sambon. Somnar om två timmar. Vaknar av att telebobon ringer - försäljare. Suckar. Sätter mig upp i sängen, gnuggar mig för hårt i ögonen. Tassar in till duschen. Njuter av värmen. Nyanserar håret, irriterar mig över att håret blir mjukt och glansigt, alldeles för mjuk. Det passar inte mig. Får beslutsångest över dagens klädval, det är helt onödigt - jag kommer ju ta på mig jeans i alla fall.
Åker in till stan. Går till skolan. Funderar på kylan och ångrar att jag inte tig en halsduk.
Sitter med frugan och Mich i skolan. Gå runt, kollar på folk och sätter mig och pratar med noga utvalt offer.
Mamma ringer, de är här nu. Hallongrotta och varm choklad på Bagarstugan, aldrig fel!
Åker bil hem, hem till Högbrunnsgatan, till kissen och tryggheten.
Saknar redan den nya staden som har blivit mitt hem. Men fan, nu ska det njutas. Först upp är pappas köttbullar med potatismos, vet inte om jag kan sätta ord på hur mycket jag har sett fram emot det.
"...och ridå: UPP!"
Just nu agerar vi provpublik. "Slå nollan till polisen" på Arbisteatern. Det är kallt, men ganska mysigt. En helt okej tisdag i alla fall.
o.r.d.
Ibland ångrar jag att så många bra, fyndiga och fina tankar har gått till spillo. Många gånger har de flugit förbi i alldeles för hög fart, ibland har de tvingat sig fast och förblir kvar men aldrig uttalas, andra har det bara inte tillägnats tillräckligt med tid åt.
Andra formuleringar, sämre, mörkare och intetsägande har uttalats. Varför är det just de som har fått stå i rampljuset? Varför har bläcket slösats bort på dem?
Allt är relativt, ett uttryck som används relativt ofta. Spelar det någon roll?
En sak som är säker - jag älskar att se mina spretiga kråkor på papper. Det svarta mot det vita. Det hårda mot det mjuka. Det föränderliga mot det konkreta.
Det är liksom inte som tal.
Det du säger är inte lika sant. Inte alla hör, inta alla lyssnar. Det brusar och susar, precis som i den stora staden. Kan du läsa, läser du. Det svåra är ju att skriva utan lögn, som en vis man en gång sa.
Att så många tecken tillsammans bildar en helhet som präglas av känsla och mod. Vems känsla, din eller min? Vilket mod, ditt eller mitt? Eller är det du och jag tillsammans?
Alla tankar och formuleringar är viktiga. Vad skulle vi vara utan dem? Tomma skal som planlöst vandrade omkring? Om vi aldrig formulerade det vi tänkte, skulle utvecklingen stanna, skulle vi verkligen leva då?
Summan av kardemurran: köp ett nytt anteckningsblock Nina, och SKRIV.
FULLT upp.
nyanser av gult
jag vet, det är tjatigt.
MEN: har ni sett Torka aldrig tårar utan handskar?
Om inte - gör det.
Vilken underbar produktion. Det är lockar, känslor, mörker och Stockholm i en svunnen tid.
behövs det verkligen alltid en rubrik?
...
Funderingar en regning lördag. Man skulle kunna sitta i timmar och bara låta alla dessa tankespöken fara omkring. Rota lite här, och lite där. Att krypa in under en filt framför en tänd brasa, läsa klart böcker som man påbörjade för eviiigheter sen eller bara slökolla på tv en hel dag. Det skulle vara så sjukt härligt just idag.
Idag, just idag, när det är grått, regnigt och lite trött.
Jag känner mig lätt, de tunga molnen har inte släppts in i mig, de hålls utanför. Utanför mitt fönster.
När jag cyklar genom allt blask är det bara skönt. Alla lövens färger och förhoppningar om frost.
Just nu känner jag mig bara så nöjd över att få umgås med bra människor, ett bra sällskap lättar alltid upp och kanske är det just det som gör att de tunga regnfyllda molnen inte lika lätt välkomnas in längre. Och just nu kan tacka min fru för det.
Lördag, helg, underbart. Kolla länken för en bättre start på dagen!
http://FunnyOrDie.com/m/4s48
BRA fredag
Det spökar tydligen här
Nina trivs.
Mina aspiranter
Vad har ni för er?
Inte tror ni väl att jag har det jobbigt, i livet menar jag?
Jag skulle nog vilja säga att jag är en typsik svensson. Jantelagen har satt sina spår i mig, och håller mig i sina klor. Nejrå, men alla är vi olika, man kanske kan säga att jag är lite mer upp och ner, toppar och dalar, än vissa andra. Fast nej, det känns också lite fel att säga, det som skiljer mig från vissa andra är nog att jag omfamnar det lite mörkare, tankarna virvlar och jag försöker att inte trycka bort dem, de är välkomna, melankolin har på nåt konstigt sätt fått en egen plats i min kropp. Jag tar hand om den och göder den ibland. Den svarta gallan.
Jag tycker om att skriva det jag känner, på ett sätt känner jag mig redan begränsad i mitt skrivande, speciellt när det ska postas här och blottas för andra. Inte väljer jag att vika mig själv ut och in bara sådär, men det jag skriver är någonting jag känner - just nu, här och då.
Allting är inte botten, nattsvart eller tungt som en elefant. Det är oftast bara mitt sätt att uttrycka mig. Visst börjar jag fundera när folk frågar mig i vardagen om hur jag mår, känner och hur de upplever mina ord, och jag erkänner att jag är ganska dålig på att dela med mig av mina ljusglimtar. De lyser upp min tillvaro, sprider värme i mitt liv och roar mig väldigt ofta, men det är liksom personligt på ett helt annat sätt.
Konstigt, jag vet.
jag får lite hjälp
Mark Ronson & The Business INTL: "The Bike Song" from Warren Fu on Vimeo.
Försöker plugga dugga. Det är så mycket som rör sig. Runt omkring mig, i mig. I min knopp far det runt - tankar, intryck, fragment av minnen. Jag skulle vilja lägga mig ner på bänken och somna, sova i hundra år , som Törnrosa, men ändå inte. Så mycket man skulle gå miste om.
Ska jag skrika mitt höstskrik precis som Ronja istället? Nej det ska jag inte. Vad skulle folket tro om mig då. Fortsätter sitta här, fortsätter att försöka blockera varje intryck utifrån, isolerar mig och drar bubbelplasten närmare. Min bubbla blir tätare och det är svårare att andas. När får jag ta mig ut? Snart?
längtan
självklart, men ack så tänkvärt.
nästa gång?
Gult case till Roland. Ska jag? Kommer han känna sig bekväm i färgen? Är ju ändå en ganska svår färg att bära upp..
ironin?
Är ju som sagt hemma.
Cyklade till jobbet för en liten stund sedan. I farten vänder jag mig om och kollar på en reklampelare.
Det görs reklam om LiU och deras projektveckor, men tonviiiiiiis av inspiration för - ALLA.
Så fort jag ser det blåa och loggan längtar jag hem, hem till Norrköping.
Lite tur ändå att jag snart återvänder.
Skön känsla.
@home
pluuggarå!!
work in progress
Nina Lemon fortsätter sprida sin värme.
/*så här mycket bryr jag mig*/
Nej, jag måste försöka rycka upp mig. Återkommer om jag lyckas, annars kanske vi aldrig hörs igen, neeeejrå. Men ni förstår vad jag menar. Ska leta rätt på nåt som kan motsvara solljuset i lill livet mitt.
Frustrationen som uppstår.
Det är onsdag. Solen skiner genom molnen, luften är klar och frisk. Nina är sur som en jävla citron.
Min hjärna vill bara tänka på andra saker, inte sånt som den egentligen ska ägna tankekraft åt. Jag läser 294 sidor i en bok, känns som jag inte kommer ihåg någonting.
En kille går förbi, skakar på en burk med ett typiskt bra innehåll, det låter som att den är fylld med småspik. Jag vill bara slå ner honom. Ger honom onda ögat, min blick som kan frysa saker till is, han fortsätetr bara le.
Byxorna mina sitter lite för tight i midjan, "TJOCKIS" skriker jag inombords.
Tänker att det är bäst att bara försöka stänga ute alla ljud från omvärlden runt mig, tanken får så klart motsatt effekt. Nu hör jag ju allt av vad de vid bordet bredvid diskuterar. De pratar bara en massa skit.
Nu kommer killen med burken tillbaka. Han ler fortfarande - någonting som stör mig ännu mer. *die motherfycker, die, die!!!*
Varför så glad liksom?
Eller, frågan är väl egentligen, var är mitt leende? Måste ha lämnat allting i sängen när jag gick upp imorse.
Det går bra nu!
God förmiddag
Vad gör ni? Har helgen varit bra? Vad har du för väder?
Jag sitter på en föreläsning i interaktionsdesign. Helgen var bra, dock lite för kort. Idag regnar det, skippade cyklarna idag så det blev spårvagn för Petrus och mig. Kände mig ändå lite som en blöt katt när vi kom till skolan.
Nu är det kafferast!
hanneli m.
Det här med att göra sig redo
Hur gör man egentligen? När man ska portionera ut dagens få antal timmar på ett korrekt och rättvist sätt alltså? Här på Bäckis har vi gjort på olika vis, inget är rätt och fel, för ofta byter vi roller och tillvägagångssätt.
Jag sitter vid köksbordet, i stort sett redo för att börja röra mig mot kvällens äventyr, Petra har spelat efter en annan taktik. Hon har ju i och för sig fått mycket mera gjort än mig - bakat bullar, duschat, färgat håret och lite sånt. Jag har mer slappat, sovit, duschat, kollat film och läst.
Nu börjar vi i alla fall närma oss målet, eller den utsatta tiden då vi har sagt att vi ska ta oss hemifrån. Och då kommer vi lite till dagens dilemma, det som man kan säga har präglat denna dag, jag har haft all tid i världen är ändå inte klar. Jag har bytt om, sminkat mig men jag har inte plockat ihop mina grejer och håret är fortfarande inte kammat.
kanske blir en följetong det här.
en bra morgon börjar med Herkules!
Sovmorgon och en lång frukost. Vaknade av ett sms, men vad gör det när det är från en vän. Har absolut ingenting att klaga på just nu. Eller jo det har jag ju så klart, men ingenting som jag kommer yttra högt.
Ska nu ta tag i disken, måste bara ladda upp med någon bra musik först!
Är det sant?
"En melankolisk person hade för mycket svart galla och ansågs depressiv."
ett ess i rockärmen
Känner igen mig lite för mycket i den här bilden...
En tolkningsfråga
Ooops..
Råkade kanske köpa två LP-skivor igår.
Har ingen spelare, bara två högtalare. Ska jag hänga dem på väggen eller ska jag bara röja fram en plats där de kan få stå? Var det ett tillfälle där pengar slösades bort på någonting "onödigt" eller förgyllde detta min tillvaro. Det lämnar jag osagt, men vi kan väl enas om att det helt är en tolkningsfråga?
livet på LiU
På tal om någonting helt annat. Vad gör ni?
Jag sitter i skolan, har precis ätit, lyssnar på Hassle och studerar alla människor som rör sig här.
Jag funderar över varför det bara är min pappa som kommenterar här på bloggen. Jag vet varför, men funderar i alla fall. Vart får han allt ifrån? Hur kan det komma sig att majoriteten av gångerna som han skriver någonting så får det mig att bli ganska fundersam. Är det därifrån jag får mina ord? Mitt sätt att alltid tänka saker i olika formuleringar. Som ni vet, i alla fall ni som läst här länge, så tycker jag om att trassla in mig själv i ord, meningar och just formuleringar. Mina tankar är inte spikraka och det jag skriver är heller inte glasklart. Jag älskar det. Men hur uppfattas det av andra? Det kanske är jobbigt. Inte vet jag.
Jag älskar ord, tecken och hösten - jag älskar att skriva, att få uttrycka mig på ett sätt som jag tycker att jag behärskar. Jag tycker att jag gör det ganska bra också. Har fått höra att jag är bra på att skriva, men som den vanliga svensson jag är så har jag lite svårt att ta till mig sånt, lika svårt som när någon säger att jag har snygg rumpa eller är fin i håret.
en ganska bra födelsedagspresent
och för den har jag min moster och morbror att tacka för. Nu funderar jag bara när den ska förbrukas - kul!
INSPO
Dagens tips
Detta tackar jag för, ytterst uppriktigt
