Vi styrde kosan mot Jokkmokk.

Himlen är blå. Så blå.
Snön är vit. Så vit och glittrande.
Träden är tunga av sin vinterskrud.
Det är vackert. Så vackert på ett sätt som jag nästan glömt bort. Det är tyst och stillsamt. Kylan gör allting så skört. Solens strålar gör allting levande.
Det är nog här jag hör hemma, egentligen.


Kommentarer

Vill du kommentera? Gör det här:

Namn
Minns mig?

@email

Bloggen din

Kommentar

Trackback
RSS 2.0