ännu en gång sitter jag här.
Vi, Lilla Kollektivet, har som kommit in i en koma.
Vi, alla, känner nog pressen. Kanske inte stressen, men helt klart pressen.
En presentation ska vara klar till imorgon klockan 8.00. Vad gör vi? Skriver vi på denna? Ja, men vi gör det ju helt klart i sista sekund, precis som vanligt.
Men - man kan ju faktiskt inte fokusera på rätt saker hela tiden, Vilket jag inte gör nu... Kollar lite bloggar, youtube och lyssnar på musik. Retar mig på folk. Skrattar åt dem. Och myser med Simon's cat.
Gör detta med inställningen om att säga "jag är snart klar" högt, både för mig själv men också inför andra, på något sätt gör det mer okej.
Kan det vara så?
För det är ju faktiskt så, jag är snart klar.
Måste ju bara göra det där lilla extra, kämpa lite till och låta hjärnan gå på högvarv en liten stund till: och vips så är jag klar.
Då har jag simmat enda in i kaklet, så som man faktisk ska göra.
Kommentarer
Trackback
