sweetlemony

det känns lite vemodigt.

Idag har Petrus och Tess hämtat nycklar till vårt nya palats. Vi har varit där. Spanat. Fuldansat i köket. Utforskat. Diskuterat om vem som ska få vilket rum. Mätt. Mhmm-at. Kollat utsikten från balkongen.

Jag tror att det kommer bli riktigt awesome. Imorgon går flyttlasset.

 

Nu sitter jag här, vid vårt runda bord i köket på åttonde våningen. Utsikten här är riktigt nice, speciellt nu när det är mörkt. Alla ljus liksom, vi är ju så högt upp. Det var här mitt äventyr började, det var här mitt liv tog en ny vändning, det var det här som kom att bli min trygghet efter flytten till norrpan. Nu börjar en ny era.

Det ska bli kul, det är spännande, men som sagt vemodigt. Jag är ju som uttalat melankolins och vemodets självkrönte drottning - men bara för det betyder det inte att jag på något sätt är olycklig, ledsen eller deprimerad. (OBS endast ett förtydligande;))

Mitt liv ligger just nu i ett otal flyttkartonger, och jag har räknat lite. Kom fram till att det här är elfte gången jag flyttar i mitt liv, eller hur mor & far? Visst stämmer det? För er som inte tror mig kan jag återkomma med en lista.

 

Jag har några kartonger kvar att packa, var bara tvungen att ta en paus, rensa hjärnan på tankar och fylla kroppen med vatten.

Vi hörs kamrater, men tills dess - simma lugnt.