sweetlemony

 

Ibland ångrar jag att så många bra, fyndiga och fina tankar har gått till spillo. Många gånger har de flugit förbi i alldeles för hög fart, ibland har de tvingat sig fast och förblir kvar men aldrig uttalas, andra har det bara inte tillägnats tillräckligt med tid åt.

Andra formuleringar, sämre, mörkare och intetsägande har uttalats. Varför är det just de som har fått stå i rampljuset? Varför har bläcket slösats bort på dem?

Allt är relativt, ett uttryck som används relativt ofta. Spelar det någon roll?

En sak som är säker - jag älskar att se mina spretiga kråkor på papper. Det svarta mot det vita. Det hårda mot det mjuka. Det föränderliga mot det konkreta.

Det är liksom inte som tal.

Det du säger är inte lika sant. Inte alla hör, inta alla lyssnar. Det brusar och susar, precis som i den stora staden. Kan du läsa, läser du. Det svåra är ju att skriva utan lögn, som en vis man en gång sa.

Att så många tecken tillsammans bildar en helhet som präglas av känsla och mod. Vems känsla, din eller min? Vilket mod, ditt eller mitt? Eller är det du och jag tillsammans?

Alla tankar och formuleringar är viktiga. Vad skulle vi vara utan dem? Tomma skal som planlöst vandrade omkring? Om vi aldrig formulerade det vi tänkte, skulle utvecklingen stanna, skulle vi verkligen leva då?

 

Summan av kardemurran: köp ett nytt anteckningsblock Nina, och SKRIV.