Är det sant?
"En melankolisk person hade för mycket svart galla och ansågs depressiv."
I en stund av eftertanke började jag att fundera över livet i stort och om melankoli i synnerhet.
Melankoli – sjukdom eller gudagåva?
I vår tid betyder melankoli en speciell typ av depression. Diagnosen melankoli för psykisk sjukdom utmönstrades ur den svenska officiella statistiken 1924 [1]. Under tidigare sekler var dock me- lankoli en sällsam egenskap, förunnad bara ett fåtal.
Den tyske mästargrafikern Albrecht Dürer (1471–1528) behandlade ämnet i ett berömt kopparstick, »Melencolia I«, till formen glasklart men till innehållet ytterst gåtfullt [2]. Vad ville Dürer ut- trycka med den bevingade kvinnan som dystert stirrar ut i tomma intet? Varför omges hon av oredan av verktyg och annat? Vad betyder himlafenomenen, och hur hänger allt detta ihop med Melencolia?
Dürers »Melencolia« behöver givetvis inte vara analog med vår tids lätt ned- stämda, melankoliska sinnesstämning. Begreppens språkliga ursprung är dock det grekiska ordet för svart galla, mélai- na chólos. Enligt antik läkekonst var den svarta gallan en av fyra kroppsväts- kor, vilka var avgörande för människans hälsa. Samtliga vätskor – blod, slem, svart och gul galla – måste vara i balans för att människan skulle vara frisk. Sjukdom uppkom om en av vätskorna dominerade. Ett överskott av slem kunde göra patienten slö, men sämst prognos hade den som hade ett stort överskott av svart galla i sin kroppsvätska (grekiskans humor). Den s k humoralpatologiska läran framlades på 400- talet f Kr i den joniske läkaren Hippo- krates’ skrifter, vilka dock troligen hade flera upphovsmän.
Begränsningen till fyra kroppsvätskor var en anpassning till ett ännu äldre tankemönster. Pytagoréerna, dvs lär jungarna till matematikern Pytagoras (580–500 f Kr), betraktade fyrtalet som den styrande principen. Så t ex styrdes mannen av (och i den ordningen) hjärna, hjärta, navel och fallos. Universum bestod av de fyra elementen jord, vatten, eld och luft, människolivet av ungdom (0–20 år), vuxenliv (20–40), deklination (40–60) och ålderdom (60–). Årstiderna
delades upp i fyra, liksom väderstrecken, dagens tider och slutligen även indi- videns sinnelag i de fyra temperamenten.
Mellan alla delar etablerades fasta konkordanser. Sålunda kopplades blo- det samman med luft, vår, morgon, ungdom och det sangviniska temperamen- tet; den gula gallan symboliserade det flegmatiska temperamentet, eld, livets middagstid och vuxenhet. Slemmet ansågs vara kallt som vatten och samman- länkades med vinter, natt och ålderdom, medan den svarta gallan med sitt melankoliska temperament förbands med jord, nordanvind, kväll och en ålder närmare 60.
Därmed hade man skapat en kosmologi genom att kombinera olika naturfi- losofiska tankemönster med den medi- cinska doktrinen om kroppsvätskorna.
Melankolin fick, till skillnad från de andra vätskorna, nästan omedelbart en pato- logisk konnotation. Redan i grekisk lit-
teratur från 400-talet f Kr kan man hitta exempel där melankoli står synonymt med galenskap. I lindrigare fall kan termen (som hos Platon) beskriva »den melankoliske« tyrannen, vällustingen och drinkaren. Den galenskap som Platon räknar med kunde drabba poeter och fi- losofer i inspirerade stunder var emeller- tid av ett helt annat slag – den var ett gudasänt ursinne.
Som sagt var, jag bara funderade lite så där på fredagseftermiddag.
