Måndag 25 fabruari 2013. Solen skiner. Mina förhoppningar om våren är här, och den här gången håller jag tummarna så hårt att de nästan vitnar för att det här vädret ska få stanna kvar. JAG BEHÖVER SOL! Det är så underbart. Känner hur kroppen stretar och drar, den vill ut. Ansiktet vill titta rakt upp i solen och så fort jag kom hem för lunch öppnade jag balkongdörren och lät den svala luften strömma in. Fåglarna visar att de lever igen och trottoarerna är fria från snö. Kom igen vädergudarna, visa att ni är på min sida nu.
Annars idag så vaknade jag med huvudvärk. Tack.
Det är alltid så kul.
Men skit samma, snart ska jag dra mig tillbaka till skolan. Där väntar seminarium och sen i eftermiddag får jag besök. Mamma och moster Anita ska inspektera hur jag bor och dricka kaffe. Det kommer att bli myz.
Är på möte med mina kamrater i Skurkeriet. Mina tankar vandrar väldigt lätt iväg på villoväga, har plugg som måste göras. Vill hem och sätta fart. Men vi alla vet ju att det förmodligen kommer att se ut som nedan...
Är det bara jag som tycker att det känns typ så här när man äntligen hade fått upp förhoppningarna om vår, snön smälte bort och vissa dagar när man vaknade så var det klarblå himmel - OCH ATT DET NU SNÖAR IGEN?!
tankar, det är allt det där som bara snurrar runt, runt, runt va?
2013-02-15
Att skriva så mycket om någonting som man vet så lite om. Eller ja, allting är ju relativt.
Öppnar ett dokument, jag vet vad som måste göras. Jag vet hur resultatet ska se ut. Vad som förväntas. Men hur når jag dit? Hur tar jag mig i mål? Hur får jag denna klump i både hals och hjärna att försvinna?
Den där i halsen har jag tampats med hela eftermiddagen, den skapades på tåget. Det var då jag hann tänka, fundera och gå igenom allt det där som man har soppat under mattan i flera dagar.
Jag tror dock att det mesta beror på att jag är trött. Tidiga mornar, utmanande och skarptänkta uppgifter som verkligen sätter oss på prov - drillar oss, plågar oss och återlämnar oss helt åt vårt öde.
Förundras lite över hur min mamma står ut med mig. Jag fick en kram när vi möttes på stan. Hon vill hjälpa mig, jag vill inte ta åt mig. Eller jo, jag vill - men var uppenbarligen inte mottaglig. Jag uppskattar det i alla fall även då jag inte förmår mig att visa det.
Ibland ville jag att ni skulle kunna läsa mig som en öppen bok. Men nej. Det går inte. Ni får inte. Ingen har den rätten.
Åter till denna rapport som ska vara klar, för det andra handledningstillfället som äger rum nästa vecka, om bara några ynka timmar:
Hur kan det bara ta stopp? Något så totalt. Här, och just nu, dansar fingrarna över tangenterna. Jag behöver inte längre tänka på var de sitter. Fingrarna vet, de dras automatisk till de rätta bokstäverna och skiljetecknen. Det går så fort, för fort. Jag måste stanna upp och bara förundras. När hände det här egentligen? Eller känns det bara "värre" än vad det egentligen är? Jämför jag med den alldels för sega fingervalsen som upplevs när rapporten ska skrivas? Jag tror nog det. Det känns hopplöst.
Det står att det ska vara lättare att hitta likhetspunkter för ett varumärke, jag har inte kommit på en enda utan bara några skiljepunkter - alltså helt tvärtom till vad alla säger. Bra jobbat.
Stänger in mig på mitt rum och lyssnar på samma låt. På repeat. Om och om och om igen, precis som de där tankarna som bara snurrar runt. De där som man inte vill tänka på, eller de som man har gått igenom så många gånger, men som vägrar att släppa taget.
Jag saknar den där tiden då fredag faktisk betydde helg och ledighet. Det känns som att det var väldigt längesen, men förnimmelsen av den gör mig alltid varm i hjärtat och det hugger till en gång. Sen återgår man till verkligheten och bilden är som en distanserad dröm, inte längre verklig.
Vi, Lilla Kollektivet, har som kommit in i en koma.
Vi, alla, känner nog pressen. Kanske inte stressen, men helt klart pressen.
En presentation ska vara klar till imorgon klockan 8.00. Vad gör vi? Skriver vi på denna? Ja, men vi gör det ju helt klart i sista sekund, precis som vanligt.
Men - man kan ju faktiskt inte fokusera på rätt saker hela tiden, Vilket jag inte gör nu... Kollar lite bloggar, youtube och lyssnar på musik. Retar mig på folk. Skrattar åt dem. Och myser med Simon's cat.
Gör detta med inställningen om att säga "jag är snart klar" högt, både för mig själv men också inför andra, på något sätt gör det mer okej.
Kan det vara så?
För det är ju faktiskt så, jag är snart klar.
Måste ju bara göra det där lilla extra, kämpa lite till och låta hjärnan gå på högvarv en liten stund till: och vips så är jag klar.
Då har jag simmat enda in i kaklet, så som man faktisk ska göra.
Himlen är blå. Så blå.
Snön är vit. Så vit och glittrande.
Träden är tunga av sin vinterskrud.
Det är vackert. Så vackert på ett sätt som jag nästan glömt bort. Det är tyst och stillsamt. Kylan gör allting så skört. Solens strålar gör allting levande.
Det är nog här jag hör hemma, egentligen.
Ligger i farmor och farfars säng. De har fått emigrera ut i vardagsrummet.
Är fortfarande alldeles för mätt i magen. Farmor lyckas alltid att göda mig och har känsla av att jag kommer åka härifrån med känslan av att jag ätit för mycket och för trånga jeans. Ännu en gång.
Nu ska jag läsa lite och sen sova. Blir tidig uppgång imorgon om jag känner mitt sällskap rätt.
Natti!
Lämnar Norrköping för några dagar.
Ska bege mig mot nordligare breddgrader. Äntligen ska jag få äta farmors frukostbullar och bli klappad på kinden av hennes sträva hand.
Återigen ska jag tassa runt i hennes för långa nattlinne och somna till ljudet av farfars snarkningar. Det ska bli skönt. Och jag har faktiskt längtat.
Vi åker imorgon. Tidigt. Måste därför påbörja resan redan nu. Det tar liksom ingen hänsyn till att det idag har varit en ren och skär skitdag. Har inte alls varit på topp. Mycket att tänka, känna, fokusera på. Måste vara med, fysiskt och psykiskt.
Ringde mamma - började bråka.
Satte mig på tåget och kom på att jag glömt mina hörlurar - började gråta.
Renskrivde mötesprotokoll - höll på att radera hela skiten.
