tankar, det är allt det där som bara snurrar runt, runt, runt va?
Att skriva så mycket om någonting som man vet så lite om. Eller ja, allting är ju relativt.
Öppnar ett dokument, jag vet vad som måste göras. Jag vet hur resultatet ska se ut. Vad som förväntas. Men hur når jag dit? Hur tar jag mig i mål? Hur får jag denna klump i både hals och hjärna att försvinna?
Den där i halsen har jag tampats med hela eftermiddagen, den skapades på tåget. Det var då jag hann tänka, fundera och gå igenom allt det där som man har soppat under mattan i flera dagar.
Jag tror dock att det mesta beror på att jag är trött. Tidiga mornar, utmanande och skarptänkta uppgifter som verkligen sätter oss på prov - drillar oss, plågar oss och återlämnar oss helt åt vårt öde.
Förundras lite över hur min mamma står ut med mig. Jag fick en kram när vi möttes på stan. Hon vill hjälpa mig, jag vill inte ta åt mig. Eller jo, jag vill - men var uppenbarligen inte mottaglig. Jag uppskattar det i alla fall även då jag inte förmår mig att visa det.
Ibland ville jag att ni skulle kunna läsa mig som en öppen bok. Men nej. Det går inte. Ni får inte. Ingen har den rätten.
Åter till denna rapport som ska vara klar, för det andra handledningstillfället som äger rum nästa vecka, om bara några ynka timmar:
Hur kan det bara ta stopp? Något så totalt. Här, och just nu, dansar fingrarna över tangenterna. Jag behöver inte längre tänka på var de sitter. Fingrarna vet, de dras automatisk till de rätta bokstäverna och skiljetecknen. Det går så fort, för fort. Jag måste stanna upp och bara förundras. När hände det här egentligen? Eller känns det bara "värre" än vad det egentligen är? Jämför jag med den alldels för sega fingervalsen som upplevs när rapporten ska skrivas? Jag tror nog det. Det känns hopplöst.
Det står att det ska vara lättare att hitta likhetspunkter för ett varumärke, jag har inte kommit på en enda utan bara några skiljepunkter - alltså helt tvärtom till vad alla säger. Bra jobbat.Stänger in mig på mitt rum och lyssnar på samma låt. På repeat. Om och om och om igen, precis som de där tankarna som bara snurrar runt. De där som man inte vill tänka på, eller de som man har gått igenom så många gånger, men som vägrar att släppa taget.
Jag saknar den där tiden då fredag faktisk betydde helg och ledighet. Det känns som att det var väldigt längesen, men förnimmelsen av den gör mig alltid varm i hjärtat och det hugger till en gång. Sen återgår man till verkligheten och bilden är som en distanserad dröm, inte längre verklig.
Kommentarer
Postat av: Mamma
Jag vill hålla om dig
Trackback
