sweetlemony

Igår när jag kom hem ropade jag på min katt.
Han kom farandes från sin korg och skrek, jag trodde att han var glad att se mig. Men nej, han var hungrig och matskålen var tom.
Jag försöker få kontakt, han nosar på mina fingrar och ryggar tillbaka när jag sträcker fram handen ännu lite mer så att jag ska kunna röra honom. Han blir sur, och börjar vifta med tassarna.
Jag ger upp.
Sätter mig i soffan, han kommer springandes och lägger sig bredvid mig, men jag får inte röra honom, det visar han klart, men jag gör det i alla fall. Efter en stund ska jag gå och möta Amanda, han följer mig till dörren men när jag böjer mig ner för att klappa honom hejdå springer han iväg. Ännu en gång ger jag upp.

Men sen, igår när jag kom hem efter att ha kollat på Idol hemma hos Sara är det en annan katt som möter mig. Han jamar, vill att jag ska klappa medans han äter och när jag borstar tänderna på toaletten sitter han utanför dörren och skriker. Jag går och lägger mig, han följer efter. Han trampar runt i sängen, spinner som en motor och trampar min hand.
Han slänger sig ner och rullar över på rygg. Jag kliar honom på magen och allting är frid och fröjd. Han spinner inte längre, men så fort jag slutar klia och försöker vända på mig börjar han igen. Den här gången högre.
Jag kliar lite till, han snarkar, och jag njuter. Äntligen!