sweetlemony

Jag har alltid varit mörkrädd, under hela min barndom i alla fall. Kanske kan det bero på att min mamma alltid har varit det och att hon ofrivilligt liksom har smittat mig. Eller så är det det där avsnittet av Söndagsöppet från Halloween som jag minns så jävla tydligt. Det var obehagligt. Så under flera års tid somnade jag i min säng i flickrummet på Tellusvägen, vaknade mitt i natten, tycktes mig se saker i mörkret och ropade på pappa som sov i andra änden av lägenheten. Mitt mål var att få sova i deras rum, i tryggheten. 

Nu har det gått över. Typ i alla fall. Jag tycker inte att det är läskigt att sova själv eller vara ensam hemma. Om jag ska gå ut i mörkret hemma hos mamma och pappa vill jag inte ha ficklampa, och om det knakar någonstans har det en naturlig förklaring. 

 

Förra veckan lyssnade jag på Lillelördag, podcasten med Ann Söderlund och Anitha Schulman, när jag stod och diskade. Jag tycker att det är en väldigt trevlig pod, de pratar om både högt och lågt. Men så plötsligt så ber Ann Anitha att berätta om när de spökade i deras lägenhet. Då blev jag rädd. Och jag hatar att vara rädd. Eftersom jag tror på vissa övernaturliga fenomen tog jag åt mig allt hon berättade, jag sög i mig som en svamp! Skräckfilmer har jag blivit van vid och de brukar liksom inte följa med mig hem, de kommer inte in. Men när någon berättar något självupplevt är det helt annorlunda. Då är det på riktigt. 

Även fast jag aldrig har märkt någonting i min lägenhet, eller ens känt något på riktigt här eller på något annat ställe så tänker jag nu varje kväll efter att jag släkt lampa "tänk om.." och då blir jag lite skraj igen. 

 

Äsch, ska inte tänka mer på det. Jag vill vara ifred när jag sover och det säger jag högt i huvudet till alla potentiella själar som kommer på tillfälligt besök. Jag har hört att det ska hjälpa. Här har ni en låt med Ghost som ni kan lyssna på.