sweetlemony

Nu är det kväll, ögonen kliar och jag är trött. Trött i både kropp och sinne. Pratade med min farmor för en liten stund sen, hon var glad och det var så härligt att höra. Vi pratade om den lilla knodd till barnbarns barn som hon har hos sig just nu, deras galna impuls flytt och mitt norrbottniska blod som pumpas runt. Hon tycker inte att man ska säga norrländska, för då måste hon beblanda sig med de från Gävle, vilket hon klart poängterade att det vill hon inte! "De har ju bara 40 mil till Stockholm, då är man fan ingen riktig norrlänning" många andra anser ju det, men inte familjen Wennberg.
Hon sa sen till mig "Nu hör jag att du bara blir tröttare och tröttare" vilket hon hade så jävla rätt i, förstår inte hur hon kunde höra det. Men jag erkännde, hon tyckte att jag skulle borsta tänderna och krypa till kojs. Det är en klok kvinna, min farmor alltså. Jag gillar henne väldigt mycket, hon är stark och egen. Precis som man ska vara som människa. Jag är glad att hon tillrättavisar mig ibland, visar hur man bakar tunnbröd och det värmer mitt hjärta att hon alltid står vid min sida. Men ibland, då saknar jag henne så att det gör ont. Hennes nariga händer mot min kind, hennes hårda handdukar mot min kropp efter en lång dusch, och lukten av hennes hud när hon omfamnar mig i en björnkram.