Ibland känns det som att kroppen spelar en ett spratt.

Eller det kanske är känslorna egentligen. Allting av det som far runt i lillkroppen min. Eller ska man säga hormonerna, både de som finns naturligt och de i tablettform. Ibland är det nästan som att åka karusell, fast det är inte så mycket upp och ner längre, så som det var för några år sedan - tacka gudarna för det (!) uten nu är det lite mer i sidled.

Jag trivs här. Med min lilla slutna krets. Jag är lite svår, det vet jag om, och jag längtar mycket. Jag längtar efter saker, ting, känslor, personer, både i min närhet men också till de mer distanserade. Ibland känns det som att man funderar för mycket och att det är då karusellen börjar snurra, man ger den liksom fart. Den känner aktiviteten och tar av den energin. Snor den från mig för att driva sig själv.
Ibland funderar jag på de personer jag har kring mig, de i min närhet, och jag kommer på mig själv att sakna en kompis som kanske är 20 minuter bort, eller min mamma som är en timme med tåg ifrån mig. Men så kommer ju också de gånger då det känns lite mer hopplöst, som saknaden efter att få äta farmors bröd till frukost, 110 mil är inget avstånd i den värld vi idag lever i men försök att säga det till mina examinatorer...
Just nu saknar jag alla de ovan nämnda. Som sagt, hopplöst.

Det är därför man försöker att låta hjärnan slappna av, låter den vila från den akademiska miljön man lever i som ibland är så krävande men ack så rolig och fin, och bara slökolla på en knasig serie (eller hur, visst är det så?)


Kommentarer

Vill du kommentera? Gör det här:

Namn
Minns mig?

@email

Bloggen din

Kommentar

Trackback
RSS 2.0