Update
Kan ni tänka er att det nu har gått ett år sen jag tog studenten, själv tycker jag att det har gått rätt så fort. Ett helt år liksom. 365 dagar. Och vad har jag gjort? - tjänat pengar, och vilken jävla tur! Det är ett år sedan vi stapplade ut ur båten i hamnen, som jag kramade farmor och började gråta över att hon var där. Farfar var också med, men ni vet hur det är, ibland blir farbröder lite speciella, men med glimten så klart. I måndags kom jag och pappa hem från Boden, när vi landar på Kallax kittlar det till i magen, och när vi lyfter därifrån liksom suger det till istället. Det är ett tecken.
När vi sedan satt i bilen på väg mot farmor, får jag sitta bak så klart medan karlarna sitter fram. Jag tittar på den otroligt vackra naturen, vevar ned rutan och känner den friska luften kittla näsan. Ljuset är annorlunda och det känns bra. Farfars bil är skruttig och väldigt matt i lacken, den luktar unket och gnisslar när man backar, eller ska jag säga tjuter? På vintern gör man bäst i att hålla sig borta från bilen. Tro mig bara.
Vi åkte på loppis, farmor vet att jag gillar att skrota runt bland alla gamla grejer och leta "fynd", det går ju aldrig riktigt bra men hon ställer upp helhjärtat. Vi åkte till Svartbjörnsbyn, körde fel, tjafsade i bilen, och suktade efter frisk luft. Det är inte långt, men det tog tid. Vi hittade loppisen, det var nästan så att man ville vända i dörren och springa ut igen, men inte farmor. Hon gick långsamt runt och vred på alla grejer. För min skull, men förhoppningsvis för hennes egen också. Vi samlade upp oss utanför när farmor kom ut, hon skulle bestämmt gå med pappa som cyklade, i alla fall till affären. Farfar muttrar, haltar bort mot bilen, och vi åker. Farmor vinkar när vi åker förbi, och jag tillbaka, men inte farfar. Farmor ska ju ändå alltid krångla till saker. När vi kommer hem igen efter loppis-äventyret tittar jag och pappa på varandra, båda skakar på huvudet och tänker att här är allting precis som vanligt.
När vi sedan satt i bilen på väg mot farmor, får jag sitta bak så klart medan karlarna sitter fram. Jag tittar på den otroligt vackra naturen, vevar ned rutan och känner den friska luften kittla näsan. Ljuset är annorlunda och det känns bra. Farfars bil är skruttig och väldigt matt i lacken, den luktar unket och gnisslar när man backar, eller ska jag säga tjuter? På vintern gör man bäst i att hålla sig borta från bilen. Tro mig bara.
Vi åkte på loppis, farmor vet att jag gillar att skrota runt bland alla gamla grejer och leta "fynd", det går ju aldrig riktigt bra men hon ställer upp helhjärtat. Vi åkte till Svartbjörnsbyn, körde fel, tjafsade i bilen, och suktade efter frisk luft. Det är inte långt, men det tog tid. Vi hittade loppisen, det var nästan så att man ville vända i dörren och springa ut igen, men inte farmor. Hon gick långsamt runt och vred på alla grejer. För min skull, men förhoppningsvis för hennes egen också. Vi samlade upp oss utanför när farmor kom ut, hon skulle bestämmt gå med pappa som cyklade, i alla fall till affären. Farfar muttrar, haltar bort mot bilen, och vi åker. Farmor vinkar när vi åker förbi, och jag tillbaka, men inte farfar. Farmor ska ju ändå alltid krångla till saker. När vi kommer hem igen efter loppis-äventyret tittar jag och pappa på varandra, båda skakar på huvudet och tänker att här är allting precis som vanligt.
Kommentarer
Trackback
