sweetlemony

Det röda ljuset i skogen, på vägen hem från Trosa och Madde, efter en fin middag i goda vänners sällskap, fick mig att tänka på Boden. Staden som jag egentligen inte har så mycket från. Eller hur ska jag säga, jag kommer inte därifrån, det är min far som är född och uppvuxen i denna lilla håla. Farmor skulle bli bestört om hon visste att jag kallade hennes hemstad för håla, men tur för mig så vet inte hon hur man kommer in på denna lilla amatöraktiga blogg.
På något konstig vänster har Boden blivit mer för mig än bara min pappas hemstad. Staden som han kommer hem till, staden där han har massa minnen och förflutet. Det har blivit en del av mig. Jag har tagit den till mig.
Ljuset från någon annanstans över träden mot horisonten, fick mig att tänka på denna lilla stad som nu är en del av mitt hjärta. Staden där det känns som att man är någon, fast det egentligen är det motsatta.
Känslan av att vara långt borta, utanför, men också närheten.
Det är här man kan slappna av, inte ha några krav eller speciella måsten. Dit man vill åka när allt känns hopplöst, byta ut stressen mot farmors varma och nariga hand.
Jag saknar henne och önskar att vi fanns närmare varandra, Hon brukar ofta säga det, att om vi bodde närmare varandra skulle jag vara där varje dag.
Jag skulle vilja tro på det, men oftare än vad vi ses nu skulle vi i alla fall göra. Men gud vad tjock man skulle vara då!