Typiskt mig.
Imorse vaknade jag, som vanligt, av att mobilen ringer. Min första tanke är "FAAN!" och jag slås av att min första tanke, varje morgon, antingen består av en svordom eller ett annat negativt betingat ord, nämligen "neeej"
Är det ett tecken på välbefinnande? Att man är nöjd med tillvaron? Eller kan det vara så att man börjar tröttna på att göra samma sak varje dag i över 12 år?
På väg till skolan i alla fall har jag kommit på mig själv med att sucka otroligt många gånger. Att komma över bron och alla dess trappsteg tar väldigt lång tid, anstränger mig inte alls, men blir ändå en aning andfådd varje morgon. Måste bero på den psykiska utmaning som den dagliga promenaden utsätter min hjärna för.
MEN!
Idag hände det något annorlunda. Jag har aldrig reagerat så här när jag har gått till skolan tidigare. Jag blev rädd! På rikt. Eller kanske inte rädd, jo okej lite. Jag tror att jag går omkring i min skyddade lilla värld med Julian Casablancas i öronen och min osynlighetsmantel på, och med förväntningarna om att ingenting kan komma åt mig. Slänger ett öga på någonting som ligger på marken och tittar sen fort upp igen. Det kittlar till i magen samtidigt som jag funderar på vad det var jag egentligen såg. Tittar ner igen och ser att det ligger en naken gubbe på trottoaren med världens smile. Blir skitskraj och springer sista biten.
Nej det var ingen gubbe men det ligger en fet ödla och trycker vid husväggen. Den var väldigt stor, men jag fattar inte varför jag blev rädd. Stannar upp vid ödlan och tittar på den. Sen går en tanke upp, "Jahaa... den är inte riktig" Drar på mig min mantel igen och fortsätter gå.
Är det ett tecken på välbefinnande? Att man är nöjd med tillvaron? Eller kan det vara så att man börjar tröttna på att göra samma sak varje dag i över 12 år?
På väg till skolan i alla fall har jag kommit på mig själv med att sucka otroligt många gånger. Att komma över bron och alla dess trappsteg tar väldigt lång tid, anstränger mig inte alls, men blir ändå en aning andfådd varje morgon. Måste bero på den psykiska utmaning som den dagliga promenaden utsätter min hjärna för.
MEN!
Idag hände det något annorlunda. Jag har aldrig reagerat så här när jag har gått till skolan tidigare. Jag blev rädd! På rikt. Eller kanske inte rädd, jo okej lite. Jag tror att jag går omkring i min skyddade lilla värld med Julian Casablancas i öronen och min osynlighetsmantel på, och med förväntningarna om att ingenting kan komma åt mig. Slänger ett öga på någonting som ligger på marken och tittar sen fort upp igen. Det kittlar till i magen samtidigt som jag funderar på vad det var jag egentligen såg. Tittar ner igen och ser att det ligger en naken gubbe på trottoaren med världens smile. Blir skitskraj och springer sista biten.
Nej det var ingen gubbe men det ligger en fet ödla och trycker vid husväggen. Den var väldigt stor, men jag fattar inte varför jag blev rädd. Stannar upp vid ödlan och tittar på den. Sen går en tanke upp, "Jahaa... den är inte riktig" Drar på mig min mantel igen och fortsätter gå.
Kommentarer
Postat av: Madde
haaha!
Trackback
