OH DET ÄR GALET!
Man bli ju nästan till sig.
Det är så bra. Skräckministeriet alltså.
Man lär sig så mycket, faktiskt så gör man det. Ett program där man analyserar och förklarar skräcken idag och den klassiska skräcken. Det exemplifieras, man ser samband och kopplingar.
Det är djupt, långt ner under ytan, jag önskar att det var jag som satt där och sa alla de där oerhört smarta sakerna.
Det påpekar människans enkelhet och primitiva betende som vi ständigt försöker att hålla inne och trycka tillbaka. Tillbaka till den håla som det började sippra ut ur.
Influenserna kommer från litteraturens värld, gamla sägner, vidunder eller naturen med sin okontrollerbarhet.
Det är svårt att röra sig.
Grenar som håller en fast. Gör så att man snubblar och inte kan röra sig lika fritt.
Ingen kontakt med omvärlden och du vet inte hur lång tid det skulle ta för dig att ta dig ut och tillbaka till civilisationen.
Mörkret. Det som lägger sig runt dig och gör dig osäker. Finns det något där ute? Någon?
Ingen vet. Ingen kommer någonsin veta.
Dimman som sluter sig närmare runt huset. Huset, som alltid har ett rum som du inte vet vad som försigår i, flera rum som är obevakade. Skrymslen och vrår. Liknar människans inre med små rum som du håller hemliga.
Det är de rum som man inte vill visa för omvärlden, de mörka rummen där man döljer något.
de rum som inte lyses upp av något, eller de rum som lampan nyss har släckts.
Kom på vad jag en gång har skrivit.
Det känns inte bra nu,
det har det inte gjort på ett tag..
Men idag är det annorlunda,
det är någonting som saknas,
det är mycket som saknas nu.
Blockerar tankar med mitt pansarförsvar inom mig.
Jag öppnar dörren som leder till mitt djupaste inre,
Det är så bra. Skräckministeriet alltså.
Man lär sig så mycket, faktiskt så gör man det. Ett program där man analyserar och förklarar skräcken idag och den klassiska skräcken. Det exemplifieras, man ser samband och kopplingar.
Det är djupt, långt ner under ytan, jag önskar att det var jag som satt där och sa alla de där oerhört smarta sakerna.
Det påpekar människans enkelhet och primitiva betende som vi ständigt försöker att hålla inne och trycka tillbaka. Tillbaka till den håla som det började sippra ut ur.
Influenserna kommer från litteraturens värld, gamla sägner, vidunder eller naturen med sin okontrollerbarhet.
Det är svårt att röra sig.
Grenar som håller en fast. Gör så att man snubblar och inte kan röra sig lika fritt.
Ingen kontakt med omvärlden och du vet inte hur lång tid det skulle ta för dig att ta dig ut och tillbaka till civilisationen.
Mörkret. Det som lägger sig runt dig och gör dig osäker. Finns det något där ute? Någon?
Ingen vet. Ingen kommer någonsin veta.
Dimman som sluter sig närmare runt huset. Huset, som alltid har ett rum som du inte vet vad som försigår i, flera rum som är obevakade. Skrymslen och vrår. Liknar människans inre med små rum som du håller hemliga.
Det är de rum som man inte vill visa för omvärlden, de mörka rummen där man döljer något.
de rum som inte lyses upp av något, eller de rum som lampan nyss har släckts.
Kom på vad jag en gång har skrivit.
Det känns inte bra nu,
det har det inte gjort på ett tag..
Men idag är det annorlunda,
det är någonting som saknas,
det är mycket som saknas nu.
Blockerar tankar med mitt pansarförsvar inom mig.
Jag öppnar dörren som leder till mitt djupaste inre,
jag släcker lampan och stänger dörren.
Taget samma dag som texten ovanför är skriven. Inte den lyckligaste dagen i mitt liv utan mer den dag då jag kännde mig tom som en platt luftballong liggandes på marken, ingen luft och inget liv. Allt har släppts ut och kvar är endast tyget, skalet.
Ensamheten var så stor att jag kunde krypa in i den, och den omslöt mig totalt. Omvärlden existerade inte längre, det var bara jag kvar. Det som tidigare hade gett mig värme, kärlek, skydd och glädje var nu borta. Det bara togs i från mig och känslan av att veta att det aldrig skulle komma tillbaka är obeskrivlig och hemsk.
♥
Taget samma dag som texten ovanför är skriven. Inte den lyckligaste dagen i mitt liv utan mer den dag då jag kännde mig tom som en platt luftballong liggandes på marken, ingen luft och inget liv. Allt har släppts ut och kvar är endast tyget, skalet.
Ensamheten var så stor att jag kunde krypa in i den, och den omslöt mig totalt. Omvärlden existerade inte längre, det var bara jag kvar. Det som tidigare hade gett mig värme, kärlek, skydd och glädje var nu borta. Det bara togs i från mig och känslan av att veta att det aldrig skulle komma tillbaka är obeskrivlig och hemsk.
♥
Kommentarer
Trackback
